Efter sju års "fri konkurrens" och tre års avreglerad marknad har Comviq, Europolitan och andra operatörer tillsammans en större andel av mobiltelefonmarknaden än Telia. På fasttelefoniområdet är situationen dock en annan. Tele2, Telenordia och andra har påbörjat viss verksamhet med utlands- och långdistanssamtal, och deras entré på marknaden har pressat priserna med upp till 50% för dessa tjänster. På lokalsamtalssidan har utvecklingen dock stagnerat totalt, och till och med gått tillbaka. Telia har infört en öppningsavgift på 30 öre och också höjt samtalstaxan rejält i flera omgångar. Telia har 100% av marknaden och nätet för lokaltelefoni. Telia har aldrig haft 100% av mobiltelfonin, vilket är förklaringen till att konkurrens uppstått och frodats; Telia har inte haft ett ointagligt försprång.
Orsaken till att Telias dominans är så total beror främst på att Telia haft i det närmaste full frihet att självt sätta samtrafikavgifter för andra operatörer. Samtrafikavgift innebär att man delar på det befintliga nätet, och att den operatör som avslutar samtalet får betalt av den andra. Om det lilla företaget Telekrati startar upp, måste de sluta ett avtal med den som äger nätet, d.v.s. Telia, om samtrafikavgifter, där Telia kan sätta ett godtyckligt pris. Kunder från Telekrati kommer att ringa till Teliaabonnenter i mycket större utsträckning än kunder från Telia ringer till abonnenter hos Telekrati. Enorma summor kommer alltså att gå i Telias riktning, men småslantar i Telekratis. Till saken hör att samtrafikavgiften sätts till ett pris som vida överstiger Telias redan otroligt höga lokalsamtalstaxa på 20 öre/minut. För att Telekrati ska kunna bära sig, måste man alltså ta ut mer än samtrafikavgiften av kunderna, vilket innebär att man har ett dyrare pris än Telia. Konkurrensen uteblir naturligtvis i ett sådant läge.
Konkurrenten har naturligtvis möjlighet att bygga ett eget nät. Om man antar att företaget har ett grundkapital i mångmiljardklassen att investera i ett eget nät, och att man kan ansluta 1,000 kunder per dag, innebär det att det skulle ta 25 år att bygga ut nätet fullt. Under dessa 25 år ska de som bygger nätet, administrerar företaget o.s.v. ha lön, och material och utrustning måste köpas med mera. Det skulle ta åtskilliga år innan man skulle kunna börja konkurrera med Telia regionalt, och ett halvt sekel innan projektet skulle börja bära sig. Vilket företag vill ge sig in på ett sådant riskprojekt, speciellt på den svenska marknaden där förutsättningarna för företag ändras från dag till dag? Telia har i lugn och ro kunnat bygga upp sitt nät och sin verksamhet över mer än ett sekel utan att oroa sig för konkurrens. Konkurrenter måste alltså ha tillgång till Telias nät till rimliga priser om vi överhuvudtaget ska få någon konkurrens.
I telelagen från 1993 finns inte fastställt hur stora samtrafikavgifterna bör vara. Telia har inget intresse av att på egen hand främja konkurrensen, varför man sätter priset extremt högt. Post- och telestyrelsen och Konkurrensverket har gått in flera gånger och förbjudit Telia att ta ut för höga samtrafikavgifter, och både Tele2 och Telenordia har stämt Telia åtskilliga gånger för brott mot konkurrenslagen. Båda företagen har också erbjudit att helt strunta i samtrafikavgifterna, men eftersom det är Telia som tjänar på samtrafikavgifterna vill man naturligtvis inte gå med på det.
Med Tele2:s satsning på Internet hände det intressanta att trafiken i riktning från Teliakunder till Tele2 ökade kraftigt, och Telia tvangs betala mer och mer i samtrafikavgifter till Tele2 (dock inte lika mycket som Tele2 fick betala till Telia). Att smaka sin egen medicin var inte populärt hos Telia, varför man aviserade att Teliakunder som ringde till en annan operatör skulle belastas med en straffavgift på 50 öre/minut - allt för att hindra konkurrensen och för att inte förlora de stora intäkter man tidigare hade gjort på samtrafikavgifterna. Post- och telestyrelsen förbjöd interimistiskt Telia att införa avgifterna, och länsrätten i Stockholm fastställde detta beslut. Så småningom kom Telia och Tele2 överens om nya, lägre samtrafikavgifter, vilka dock fortfarande överstiger konsumentpriset 20 öre/minut. Mindre operatörer får betala högre avgifter.
Meningen med den avreglering som den borgerliga regeringen införde 1993 var att konkurrensen skulle pressa priserna och höja kvaliteten. Men eftersom man bara avreglerade och inte gjorde ett dyft för att främja konkurrensen och neutralisera Telias dominerande ställning, har inte mycket vunnits. Så länge konkurrenterna inte har minsta möjlighet att konkurrera på lokalsamtalssidan kommer priserna inte att minska - de ökar för närvarande, precis som kan förvänta sig på en fri marknad med en aktör med monopolställning - och alternativa lösningar med flat rates och förbättrad service förblir önskemål. Kunderna är de stora förlorarna.
För att öka konkurrensen och komma till rätta med Telias missbruk av sin dominerande ställning, finns det en mängd alternativ som står till buds. Man kan t.ex. stycka upp Telia i flera delar och sälja ut en majoritet av dem. Man kan - och bör - lagstifta mot ocker av teletaxor och samtrafikavgifter. Det förvånar att man inte har tittat närmare på den amerikanska telemarknaden, som är världsledande och genomgick en privatiseringsprocess innan Sverige. I USA är priserna mycket låga. Istället stirrar man på EU, där situationen knappt är bättre än i Sverige. Mycket av problemet består i att politiker inte tycks ha den ringaste aning om telefoni. Fråga din favoritpolitiker om han/hon vet vad flat rate är, och var någonstans i världen sådan tillämpas.